Från skeppsbygge och marknader till sågverk, kaféer och fäbodliv – Ullånger har i århundraden varit en plats där människor levt nära naturen, havet och varandra. Mycket av det vi vet idag har vi att tacka Folke Bohman för – en eldsjäl som med noggrannhet och värme har samlat berättelser om platsens förflutna, så att vi andra ska förstå varifrån vi kommer.
Den här sammanställningen ger dig de viktigaste delarna av Ullångers långa historia – kustlivet, handelstraditionerna, skeppsbyggeriet, fäbodarna och människorna som formade bygden. Allt baserat på Folke Bohmans arbete med att dokumentera vår gemensamma historia.
Redan under 1500-talet etablerades den industri som skulle komma att definiera Ullångers tidiga ekonomiska betydelse: skeppsbyggeriet. Läget vid den djupa och skyddade Ullångersfjärden var strategiskt idealiskt och lade grunden för en verksamhet som gjorde bygden till ett regionalt nav för fartygsbyggnation långt innan sågverksepoken tog sin början.
Under Gustav Vasas tid på 1500-talet var båtvarvet i Utvik redan etablerat. En förteckning från 1556 visar att Ullånger stod för landskapets största skuta – 12 läster, motsvarande cirka 12 000 kg last. Det var nästan hälften av tonnaget i de södra socknarna och visar att varvet i Utvik hade en viktig roll i Ångermanlands sjöfart.
Sveriges stormaktstid under 1600-talet framställs ofta i termer av nationell ära och militära segrar. För folket i Ullånger var verkligheten en annan. Århundradet präglades av en ständig anspänning mellan rikets ambitioner och de lokala konsekvenserna: familjer splittrades av krigets utskrivningar och det sociala livet kunde explodera i våldsamma konflikter, vilket framgår tydligt i tidens rannsakningsprotokoll.
Under 1700- och 1800-talet flyttade Ullångersfamiljer till fäbodarna under sommaren. På platser som Getbergsbodarna och Skidsta fäbodar tillverkades smör, ost och messmör, och djuren betade i bergen. Kvinnorna bar huvudansvaret för arbetet. Bland de mest omtalade var Stor-Lina från Skidsta, känd för sin styrka och självständighet. Fäbodarna var en viktig del av försörjningen och livet i bygden.
Under 1700-talet blev de lokala rättsinstitutionerna alltmer formaliserade, och Ullånger spelade en central roll i regionens rättsväsende. Rättsfall från denna period ger en unik inblick i hur systemet fungerade och vilka krav som ställdes på statens tjänstemän när det kom till plikt, ansvar och konsekvenser.
Omkring år 1740 uppfördes ett landsfängelse i Skidsta. Denna timmerbyggnad med tre fångrum fungerade som ett regionalt häkte för ett stort geografiskt område, från Anundsjö i norr till Ådalen. Dess centrala placering gjorde Ullånger till en knutpunkt för rättsskipningen. Några hundra meter från fängelset stod spöpålen, en fysisk påminnelse om de kroppsstraff som utmättes för olika brott. Fängelset var i bruk fram till 1813, då fångarna flyttades till Härnösand.
1800-talet var ett århundrade av djupa motsägelser i Ullångersbygden. Å ena sidan en industriell expansion med ett skeppsvarv som nådde sin guldålder och nyetablerade sågverk. Å andra sidan en verklighet präglad av utbredd fattigdom, ett hårt rättssystem och en kyrka som utövade en sträng social och moralisk kontroll över församlingsbornas liv.
I skeppsbyggeriets kölvatten växte nya verksamheter fram. Inviksfors Såg anlades på 1850-talet och vid Sundbron etablerade torparsonen Matts Nordlöf en framgångsrik diversehandel, vilket signalerade en ny ekonomisk dynamik baserad på lokalt entreprenörskap.
Det tidiga 1900-talet markerade en övergångsperiod för Ullånger. Dramatiska händelser som bränder symboliserade slutet för vissa industriepoker, samtidigt som nya sociala och kommersiella knutpunkter uppstod och lade grunden för det moderna samhälle som skulle växa fram.
Mäja Ångsåg, som uppförts av "Patron Westin", var en viktig industri vid Ullångersfjärden. Dess öde illustrerar dock sårbarheten i den tidens träindustri. År 1900 totalförstördes hela brädgården i en brand, och bara tre år senare, 1903, brann själva sågbyggnaden ner till grunden. Dåvarande ägaren, Salsåkers Ångsågs AB, valde att inte återuppbygga sågen. Bränderna innebar ett abrupt och definitivt slut för sågverksepoken i Mäja.
Trots bränder och förändringar fanns det också en stark kontinuitet. Ett fotografi av Mattias Nordlöfs hus och diversehandel från cirka 1914/1915 visar den plats som fortsatte att vara ett kommersiellt centrum vid Sundbron. Efter Nordlöf övertogs affärsrörelsen av familjen Sandin och drevs vidare under namnet "Bröderna Sandin" ända in i slutet av 1960-talet. Detta visar hur handeln anpassade sig och överlevde genom generationer, även när andra verksamheter försvann.
Ullångersfjärden har alltid haft stor betydelse för bygden. Här byggdes skepp, fiskades strömming och skeppades varor. Fjärden är en av de djupaste i landet och har i alla tider förenat människorna längs Höga Kusten.
I dag används fjärden för båtliv och turism, men den bär fortfarande spår av de generationer som levt vid dess stränder.
Ullångers historia är rik, detaljerad och full av berättelser om människor, sjöfart, marknader, fäbodliv och samhällsutveckling.
Här på sidan hittar du en sammanfattad version – men för dig som vill läsa mer finns en komplett historiebok att ladda ner, baserad på Folke Bohmans omfattande dokumentation och hembygdsforskning.
Håll dig uppdaterad om vad som händer i Ullånger – från nya initiativ och evenemang till små och stora framsteg i bygden.
Genom sitt arbete har Folke Bohman gett Ullångers historia röst. Med sitt lugna, nyfikna och noggranna sätt har han samlat bilder, dokument och berättelser som annars hade gått förlorade.
Han påminner oss om att historien inte bara handlar om det som varit – utan om vilka vi blir när vi minns.